Metamorformationer

1. Av ord till begrepp till begriplighetande

En del begrepp saknar ord att bestämma sig. De saknar bestämning. De går inte att begripa. Metamorformationen av ordet får det att gripa sig an begreppet och ta på det en språkdräkt. Sedan påtagligas begreppet och kan gå på och av och an och bak och fram och tillbaka i sin språkdräkt och vara gripbart och anbegripligt. Man kan göra ett angrepp mot det. Man kan bli gripen av det eller vara inbegripen i det och omfattad av det. Det kan fattas en. Det kan vara någon som fattar tag och håller om en. Någon behåller en och man blir en behållare för någon. Kanske för sig själv, hel och behållen. Det har gått gott och väl och man är välbehållen. Det finns alltid någon som vill och väl väl och inte ve, men välviljandet kan bli ett felväljande och en felkälla till oglädje, och hur ska man åtgöra det? Det är inte det lättaste när det inte går att ogöra. Men även om man inte kan göra ogärningen till en ogörning så kan man alltid allomhålla den som felvalts. Eller ihålla, t.ex en hand, om det inte händelseförlöpt alltför långt på den förväg som man skulle gått. Då kan det vara bättre att hålla handen för hjärtat och hemlighålla de ord man håller. Kanske kommer någon att börja rassla med en händelsekedja och det sker en kedjereaktion, helt handlöst och hals över huvudlöst. Det är en handelse som ser ut som en tanke. Ja, det händer inte bara, utan det är någonting som varit förhanden redan i förtiden och nu fortgår att gå vidare. Det kanske inte löser situationen, men något upplöses och börjar gå lös på inredningen. Kanske kan det utreda sig, trots allt. Kanske kan man redogöra sig för det som väntar och lösgöra sig från det som oförväntades. Det är det som är upplösningen, handlingens vändpunkt. Det sker inte i en handvändning, men det är som en omvänd hand. Plötsligt ligger världen öppenhjärtig framför en. Det går att omvända. Även när man gått och begåtts och gått förlorad några gånger och det inte fört något gott med sig. Även när man varit utom sig och utan sig och utan någon inom sig, så kan man om och om och av och an återvända sig. Vägen är vändbar. Den går barfota och på egna ben. Den är en bar mark, spårlös men inte försvunnen, utan ligger för sina fötter och vill bli använd. Vill bli begången. Vill vara gången mellan den övergångna svunnenheten och nytideräkningens tidsuppfattande. Någonstans måste man upptäcka och påbörja sig. Man måste stå upp för sitt självbevarande för att kunna bli påvisbar. Det kan hända att ens uppstående väcker uppståndelse, men det är något man måste ta i oberäkning och ha i sina åtankar. Det kommer i alla händelser att leda till något gott som tar det onda med sig, men det får man ta. Det kommer att ta lång tidlöshet och kraftlöshet och tålamodighet och krävas djupa kraftkällor, men man är inte olöslig, utan har en hemlig källa i sitt innersta tidrum. Där inom en finns bortom tid och rum. Där ryms alla ens livsrymder och förrymdheter. Där finns plats att förlora och förfånga sig och få livet återvänt till sig. Där kan man vända sig till sig. Där kan man ta sig tillvarande och vara intill, till slut.

2. Av en hjärtlöshet

Håll ditt hjärta hårt i handen och utsätt det inte för några hjärtlösheter. Det har mer än helt och fullt tillräckligt ändå.
Låt hjärtat vara helt och delbart med något annat än sig självt. Låt det varligt vara och bli. Låt någon vara och allvarligen. Du måste vara rädd om, men inte för. Du måste vara alldeles.
Vattna hjärtroten och tala med växandet. Det växer sig starkare så. Lyssna, och hör hur hjärtat bultar och vill in. Hör hur det vill och hur gärna. Ställ dig svarslös framför hjärtat och tilltala dess frågor. Vänta dig inte svaret. Vänta dig bara. Och fortsätt förvänta.