(frågetecken)

kanske har jag inte alls glömt hur jag betraktar: det här är min sida, mitt avstånd, jag bestämmer hur stort. och så vidare. jag bestämmer vem du inte ser, eller hur. glömt har jag i varje fall inte.

ljuden når, röster och steg, i vilken riktning kan jag inte avgöra. som om det gjorde någon skillnad. inga ljud är ändå mina här.

för att höra min röst måste jag nedteckna den. ljudvågorna är handens rörelser när den formar tecknen. ryckigt, diskontinuerligt. som om en rörelse inte hörde ihop med en annan. som om jag inte kan säga någonting som är en följd av det jag sa nyss, inte med avsikt någonting som kan förorsaka ett annat. ariadnetråden knyter jag i efterhand, när jag försöker förstå hur det nuvarande uppstod.

det finns ett före och ett efter. och däremellan? nuet är tillståndet jag betraktar, eller löses upp i.

var skulle jag kunna uppstå, i vem? jag har redan skrivit att inga ljud är mina här. jag har skrivit: att jag befinner mig och på mitt avstånd. som om orden skulle göra verkligt. som om de vore handlingen.

om jag har en röst är den efteråt. efter nedtecknandet och avkodandet. efter försöken till tolkning, infogande, sammanlänkande. alltid efteråt. och tolkningarna är ju bara valna trevanden. alltid?

måste blunda för att bevara det jag ser. täcker över bilderna med mina ögonlock, annars upphör de i mig. och om någon skulle ens snudda vid min blick-

om jag inte är på avstånd är jag inte alls?

(så här många frågor brukar jag aldrig skriva)