Vita moln, vita hus där dörrarna öppnas på glänt.
Vit min ryggrad, alla benen djupt i mig,
allt det allra minsta.
Gömt i sömn och jord och ögonhålor.

Dvaltiden, gömsletiden, nu
bryts den upp.
Jag lägger frön i vatten för att väcka dem,
jag bär jord,
jag prövar min röst i dig.
Alla sätt på vilka jag kan vara
svar, eller fråga
öppen, vidsträckt,
solbelyst fält att bevandra.

Jag prövar dagen i oss
prövar vår dagsljushud
de släta ytorna,
jag ser

åh allt detta obrukade land
under våra händer