Rörande Frånvarelsen, Närvarelsen, och alla andra varelser
1. Frånvarelsen.
Frånvarelsen var längesedan sist. Var har den varit, den som inte får plats någonstans. Den som tar platsen där allt skulle ha pågått och gör vadsomhelst, allt eller inget, för att inte synas. Den som alltid närmar sig i riktning från. Den som är dold bakom sig själv, hopvirad, sammanpressad, taggtrådsnystan, stenkista, ryggsköld.Den som i hemlighet vill, har alltid velat. I allra största hemlighet.
Har längtat. Närmare.
Var har den varit. Strax bredvid. Hur långt bort som helst. Med släckta lampor och fördragna ögon, med hjärtat i hemlighet, i skydd av orden. I skydd för vad, har Frånvarelsen någonsin vetat?
Och nu.
Nu var den längesedan.
Är kanske en annan, kanske här, kanske inte helt och hållet, men ändå. Någonstans har den tagit vägen. Tagit en riktning som inte är från, tagit tag, hållit kvar. Och hållit.
Frånvarelsen, nu är den så nära, vet knappt själv hur nära. Kan nätt och jämnt tro på, kanske är allting i själva verket någon annanstans. Är någon annans? Men Frånvarelsen stannar, trots allt. Bestämmer sig för att tro på. Hejdar sig och lägger sig tillrätta. Är, nästan, stilla.
2. Närvarelsen (kräver inte lika många ord för att bli synlig).
Närvarelsen har alltid varit. Är och varar, nära. Alldeles bredvid Frånvarelsen, det hade Frånvarelsen aldrig kunnat tro. Hur skulle någon eller något kunna vara, i närheten av den som inte är?Närvarelsen har starka tassar; går. Genom dimmor mörkerrymder tysta dagar övergivna nätter gator av regn hus och hemlikheter skogar himmelsvidder alla andra sorters rymder och platser. Lämnar spår. Fortsätter gå. Alldeles bredvid. Stannar upp, vilar mot, är, stilla. Tillräckligt länge. Fortsätter gå, spåren följer.