Ord kan inte

Ord kan inga språk.

Ord snöar inte. De hoppar inte i snön och bygger inga grottor heller.

Ord innehåller inga livsnödvändiga kemikalier.

Ord slänger inte stolar omkring sig.

Ord äter inte slabbgryta med mig.

Ord säger inte att nu får jag fan i mig ta och skärpa mig.

Ord vänder inte på batterierna så att den där klockan som räknar ner sekunderna till döden stannar (men det gör jag).

Ord innehåller inte koffein och de binder inte till de rätta receptorerna i hjärnan när jag är skräckslagen.

Ord sjunger inte vaggvisor för mig när jag inte kan tala.

Ord petar inte på mig och frågar var jag är någonstans.

Ord bryter inte ihop och kommer igen.

Ord har inga hemligheter med mig.

Ord har ingen farstu. De har inga tak som man kan klättra på, ingen värmepanna och inga bärande väggar.

Ord ställer inte till med oordning bland signalsubstanserna och skickar svarta blixtar genom huvudet på mig så att jag kan skriva.

Ord saknar klorofyll och kan inte få mina paradisträd att växa.

Ord löser inte ekvationerna och kan inte räkna ut hastigheten i en punkt (inte ens när jag är på väg i helt fel riktning).

Ord har ingen elektricitet och inga strömbrytare och inga vägguttag.

Ord har inga nycklar och inget okrossbart glas.

Ord ler inte mot världen så att världen kan le tillbaka med sin stora käft.

Ord kan inte diagnoskoderna. Inte koderna till portarna heller.

Ord räknar inte med mig. De kan inte räkna ut mitt näringsbehov, men det spelar ingen roll eftersom de inte innehåller någon näring.

Ord är oorganiska.

Det är en lögn att ord går att leva av.

Ur Diagnos nr 1-2006