I: Kom ihåg att hjärnan vill ut på äventyr!

Doktor Diagnos ordinerar minst 1 äventyr dagligen, 1 liten katastrof vid behov, samt att gå vilse så ofta som möjligt. Man hittar alltid hem igen, även om "hem" visar sig vara en annan plats än man hade tänkt sig. Att ramla omkull och resa sig upp igen har också en hälsobefrämjande effekt. Även om det kan kännas besvärligt, så är de långsiktiga effekterna synnerligen positiva.

Hjärnan är mycket glupsk. Den mumsar i sig 20% av kroppens energi-intag alldeles själv! Det är viktigt att mata hjärnan med rätt saker, så att den blir glad och nöjd. Fråga din hjärna vad den har för favoriträtter, och lär dig tillaga dem. Försök inte tvinga i hjärnan sådant den inte vill ha, även om din omgivning försöker övertyga dig om att det är nyttigt (och det brukar den försöka göra).

Slutligen: Se till att vara god vän med din hjärna. Säg snälla saker till den och var förlåtande när den inte riktigt fungerar som du vill - den gör alltid så gott den kan. Om du följer dessa vetenskapligt beprövade råd från Doktor Diagnos, ökar det dina möjligheter att leva ett gott liv med jättemånga procent!

Ur Diagnos nr 1-2004

II: Kom ihåg att hjärnan vill ha tråkigt!

Det är ju inte så att man bara kan mata hjärnan med dess favoriträtter hela tiden. Allt kan inte vara glass och bananer och knep och knåp och hjärngympa hela tiden. Hjärnan behöver lite vardagstråkighet och normalångest också. Annars glömmer den bort hur roligt den har det och att klura på det dagliga livets mysterier (t.ex. varför roligheten inverteras så fort man måste det roliga). Ibland behöver den t.ex. skotta snö också. Eller rensa avloppet och sätta upp hyllor och så ramlar de ner på hjärnan om den är ohändig. Men då får den sig en läxa. Sedan vet den hur man inte ska sätta upp hyllor. Och hur tunga saker man inte ska ställa på hyllorna när man satt upp dem som man inte ska. Det är väsentligt att hjärnan behåller kontakten med det perifera nervsystemet. Ibland krävs det en nedramlad hylla för att den ska göra det.

Hjärnan tycker om när det är ordning. Det måste inte vara en fyrkant. Det kan vara i punktform också. Eller slingrigt, eller kakform, eller oböjd form eller något som liken ingenting. Fast något liknar det, t.ex. sig själv. Olika hjärnor tycker om olika ordningar. Det kan vara en fyrkant som det spretar ut saker från. Fyrkanten är utgångspunkterna, d.v.s. en massa punkter på fyra rader som sitter ihop och de kan vara hur små eller hur stora som helst, det vet man inte. Någon springer ut ur och runt och igenom och bak och fram i fyrkanten och det är ett avsiktligt beteende och ett händelseförlopp.

Man måste inte veta vad. Men varför. Om man vet varför kommer vad att visa sig. Det kan vara tråkigt och upprepning och man blir alldeles förskräckligt less och ibland undrar man ju och vad är det man håller på med egentligen och vem håller man på och kan ingen hålla i en. Men vänta bara. Det kommer att visa sig. Till sist, och det kommer att bli som lite bra.

Ur Diagnos nr 2-2006

III: Kom ihåg att hjärnan vill ha lagom

Hjärnans favoritord är lagom. Definitionen av lagom varierar med de yttre och inre levnadsförhållandena och beror av exempelvis mängden mental bråte som ackumulerats i hjärnvindlingarna, påverkan av utomstående inverkan, ospecificerade och specificerade dysfunktioner, arbetsmiljön på hjärnkontoret m.m. o.dyl. och andra saker.

Lagom är det som får en att känna sig verklig och gripbar. En lagom företeelse återkallar en till verkligheten på ett sätt som inte gör verkligheten mer bekrånglad än den var innan återkallandet.

Ibland är lagom en betongvägg eller något annat orubbligt objekt som man kan gå in i utan att det havererar. Ibland säger någon något, t.ex. ”hej”, och det är lagom. Om hjärnan rusar hit och dit och upp och ner och runt sig själv behövs något rejält som handgripligen sätter stopp för hjärnan och håller fast den i ett hjärngrepp. Då kan inte hjärnan smita undan, utan tvingas begrunda situationens allvar och planera vilka åtgärder som bör vidtas och i vilken ordning. Lämpliga åtgärder kan vara att uttryckligen formulera allvaret, att uppliva sig genom att hoppa i en snöhög (helst en stor) eller en vattenpöl, att äta en mat eller att försätta sig i viloläge ett tag tills hela eländet har gått över.

Ibland behövs inga åtgärder förutom begrundandet. Det räcker med att man hejdar sig någonstans mittemellan sina ytterligheter och stannar där en stund. Och plötsligt upptäcker man att man har upptäckt något.

Ur Diagnos nr 1-2008

IV: Kom ihåg att hjärnan behöver luftas

Hjärnan ids faktiskt inte vara hårt tankearbetande för jämnan. När man abstraherat och hjärnstormat ett tag behöver hjärnan tas ut på promenad i en påtaglig storm. Annars finns det en betydande risk att livsandarna blir olivade och andefattiga eller kanske tappar bort andan helt och hållet.

Neuronerna behöver dagsljus varje dag, i annat fall kommer de att börja vissna och det slutar blixtra till i synapserna. Och om man inte vädrar sina åsikter ibland kan det hända att de börjar mögla. I stället för att generera lysande idéer börjar hjärnan steka upp gammal skåpmat och testugga den till frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika (och okynnesäter däremellan). Men det räcker med att he sig ut med hjärnan på en promenad och hälsa på solen (eller molnen, om solen har tagit ledigt) för att det ska börja spraka så smått i synapserna igen, och nya hugskott slå rot och börja gro.

Det är inte alltid så fasligt krångligt, faktiskt. Man kan försätta sig med hjärnan på en gråsten i en skog och så sitter man där och sitter och det händer ingenting komplext, men någonting händer det i alla fall och sedan går man hem. Sedan är man hemma i sig själv med sin luftade och syresatta hjärna och man märker hur signalöverföringen blivit mycket effektivare och hjärnans verklighetskontakter glappar mindre.

Ur Diagnos nr 1-2009

V: Kom ihåg att hjärnan vill ha näring!

Hjärnan behöver få glufsa i sig färska och välsmakande (och emellanåt även osmakliga) intryck att smälta dagligen, med jämna och ojämna mellanrum.

Alltför lättsmält får kosten inte vara. Då känner hjärnan sig snart hungrig igen och börjar irra runt i jakt på nya intryck att trycka i sig för att stilla den värsta hungern. Risken är stor att den hugger in på första bästa informationsmunsbitar som påträffas, oavsett vad dessa innehåller. Sedan kommer hjärnan att vara så proppmätt att den inte orkar smälta bitarna och sätta ihop dem till en tankebyggnad.

Att gå på kafé och nyfika gör hjärnan gärna. Faktum är att hjärnan alltid fikar efter nyfika. Man kan förstås inte gå på kafé och glufsa grodbakelser, tankenötkakor, slabanger och fantastiska storslagna drömmar jämt och ständigt, men hjärnan behöver ändå något att bita i dagligen. Annars drabbas den av näringsbrist och de mentala huggtänderna blir slöa. Då kan man inte tänka några skarpa tankar längre, och det vore ju för bedrövligt. Det är således mycket viktigt att man ser till att utfodra hjärnan med näringsriktig kost!

Ur Diagnos nr 2-2009