Hemvarandet & sammanhörandet & rymden & så vidare

Vad det här handlar om: Om att komma hem.
Nej, kanske inte riktigt.
Snarare om: Att vara ett hem.

Att vara ett hem för sig själv.

För det som rör sig och vill och bultar och spretar och värker och skriker och längtar och slår och drömmer och blixtrar och allt, allt!

För det som vill kasta sig ut, kanske alldeles handlöst, och därför måste ha någonstans att kasta sig ut från (och återvända till, vid behov).

För det som långsamt samlar kraft till sitt växande och behöver all den där tiden inuti sig själv. Behöver omslutas och hållas och förses med lämplig näring, till dess att det har utvecklat starka rötter och själv kan sträcka sig efter livsnödvändigheterna.

För tankarna som ännu inte vet sig själva. För orden som ännu inte blivit språk. För rösten som ännu inte vet vad det är att bära.

Att vara ett hem för sig själv. Det är bara början.
Det betyder inte: För sig själv och ingen annan.

Att vara ett hem är att ha väggar och väggarna har fönster som släpper in ljus och himmelskänsla och vindögon. Det är att ha dörrar och att kunna öppna dem och stänga dem. Och utanför ytterdörren börjar en väg, eller flera, och vägen/vägarna korsas av andra vägar, sammansmälter, förgrenar sig, når fram. Blir begångna. Fortsätter, vidare.

Att vara ett hem är att vara en plats som hör samman.
Veta: Det här är jag. Det här är du. Här är vi, intill varandra.
Och bottnande i samma djup. Delande en rymd som är större än vi kan veta.